Bilsemester i Europa

Nu är vi hemma igen efter en härlig bilsemester.

Det kanske inte låter som någon större vila att plöja runt 439 mil i en V70.

Men när man väljer en rutt där den ena goa platsen efter den andra dyker

upp genom en insektksprydd vindruta så är detta avkoppling. 

Sönd 24 juni

Vi valde att starta med Stena färjan till Kiel.

En jätteräkmacka och vitt vin fick agera huvudrätt på båten,

Carina hade dessförrinan hunnit plocka bort en fästing som bitit sig fast på baksidan av mitt lår.

Vi hann även med en dans innan jag propsade på att lägga oss i tid.

Detta för att orka köra långt dagen efter, gubbvarning inser jag nu senare.

Vi vaknade upp efter en orolig natt i hytten då denna troligen verkade vara placerad rakt över proppeleraxeln som för dagen säkert var krokig.

Eller också så var vi utsövda.

Måndag den 25 juni åkte vi sedan neråt och hamnade i lite Stau, dvs kö innan vi stannade för lunch i Göttingen.

Lagom tillbaka till p-huset brakade regnet ner, den polett som vi betalat för inte fungerade för att öppna bommen.

Efter viss konsversation med en gube i låddan så släppte han ut oss.

Strax efter Frankfurt så körde det ihop sig rejält på vägbanan och vi längtade efter att ta in någonstans.

77 mil blev det innan vi hamnade i en liten stad som hette Rastaff och Hotel Blume.

En hawaiitoast med en öl fick oss att somna gott.

Tisdag 26 juni startade vi med 81 mil på mätaren vår färd mot Italien över Sankt Bernardspasset. 

Vi kom först in i Schweiz och nådde Montreux där vi stannade och käkade lunch. Ligger fint vid kanten av Genevesjön.

Vi nådde senare passet och för 19 Euro fick vi köra in i en lång tunnel som förde oss in i Italien.

Vi passerade genom små underbara byar som låg utspridda längs små vackra bergvägar, här drällde det av små pensionat och hotell. Vi kom senare ut på de avgiftsbelagda motorvägarna och om jag hade lyssnat på gps:en så hade vi sparat flertalet euro:-(

Vi gasade vidare förbi Torino och nådde staden Savligiano vid 18-tiden.

Efter febrilt letande efter boendetog vi hjälp av GPS:en vilken visade oss Hotell Heden.  

Ett mysterium är att antalet övernattningsställen varierar så mellan olika städer/byar.

Vi beslöt oss för att inte äta på den Pizzeria som låg under vårt nyfunna rum utan hitta nåt mysigt ställe i byn.

Efter en bra stunds febrilt letande efter ett matställe i den lilla staden fick vi halvspringa tillbaka

för att hinna äta på den Pizzeria som vi tidigare ratat.

Det visade sig vara ett lyckat val, då pizzan vi åt visade sig vara den godaste under hela resan.

Vi träffade senare en kille som reste som säljare runt i norra italien,

han blev förskräckt när vi sa att vi så småningom skulle bo i Lide de Jesolo.

Turistfälla och inte alls Italienskt, nej, Trieste var hans val.

Onsdag morgon 09.40 och i full sol styrde vi kosan mot Nice och Franska rivieran.

Det som skiljde oss var bland annat ett nytt bergsmassiv som skiljer dessa bägge länder åt,

detta låg på 1850 meters höjd och avnjöts med en lugn färd och en underbar utsikt.

Vi drog vidare och nådde till slut till ett Nice vid två-tiden som med sitt turkosblåa vatten och full sol hälsade oss välkomna.

Vi försökte fickparkera vår Volvo i utrymmet som man normalt sett endast finner i lilleputtlandet.

Att vi har bland Europas sämsta bilpark stämmer säkert men sydlänningarna har iallafall dom minsta.

Vi fick till slut plats i ett p-hus och tog fem minuter senare ett skönt bad i ett salt medelhav.

Nice är en stad med få eller inga parkeringar utöver till dom som redan har en. Vad gör man då? Jo, man köper en scooter.

Gammal som ung, vild som galen körde dom omkring och runt allt som med nöd och näppe fick rum utanför fotstöden.

Folk med inga eller svaga nerver bör inte köra bil här, man får bara se till att hålla sig i sin fil ( om det fanns några)

och hoppas att ingen skulle köra på oss eller varför inte ihjäl sig på vår bekostnad.

Hjälm hade dom alla men det var allt, skyddskläder i övrigt fanns inte att uppbringa på någon endaste förare.

Vi lyckades ta oss vidare mot Monaco, kustvägen som vi valde är helt otroligt vacker,

den ena byn avlöser den andra och man vill bara stanna och ta kort men det finns det inte utrymme till.

Ville Francia var en by som vi lägger på minnet för att se mera av en annan gång.

Vi hade konstant escort av scootrar och motorcyklar på vår väg mot glamouren.

I Monaco var det p-hus som gällde.

En öl och ett glas vin på serveringen utanför Casinot gick lös på 20 euro, nån dricks fick han inte.

Det fick kyparna däremot en hel del av av mera välbeställda gäster,

tre engelska killar vid bordet bredvid lämnade 40 euro för tre öl. It´s ok, keep the change.

Vi gick aldrig in i själva Casinot, la heller pengarna på pizza.

Utanför entren trängdes Ferrari och Bentley om de få platserna,

övriga lyxbilar som anlände togs om hand av män klädda i beiga skjortor

och ägarna var enkelt klädda i chinos och utanpåhängande tenniströjor. Nyrika ryssar?

Efter detta så körde vi vidare mot Menton, denna pärla som inte har den stressen och tempot som Nice, Cannes mm har, passade oss utmärkt.

Vi bodde på Hotell Parisien ** för 66 euro.

Middagen avnjöt vi på en restaurang vid havet.

Torsdagen började med att hotellmanagern vid frukosten berättade varför han älskade att bo just här.

”Så sent som i maj månad kan man åka i fyrtiofem minuter för att åka skidor på förmiddagen för att på 

eftermiddagen kan man sola och kanske ta sig ett uppfriskande dopp.

Han var för övrigt intresserad av fiske vilket man också kan göra här med stor lycka.

Att det var mycket lugnare här var också till en stor fördel, han berättade att folket i

Nice, Cannes mm sällan tar sig så ”långt” som till Menton.

Det finns också en ”gamla stan” här, flera restauranger och en tripp i denna gamla del var att rekommendera”

Vi gjorde en titt på denna vackra och mysiga del av Menton och återvänder gärna hit.

Som dagen tidigare körde vi längs kusten till Evert Taubes gamla hemvist San Remo njöt av utsikten.

Här vek vi av för att ta motorvägen vidare mot Portofino.

Dessa vägar är som sagt avgiftsbelagda, med all rätt tycker jag.

Gick inte vägen på broar så gick den genom tunnlar, vi tappade räkningen efter 75 tunnlar.

Utsikten häruppifrån där vägen var placerad var magnifik.

Efter autostradan på väg till Portofino hade vi passerat flera slingriga vägar

och jag var såååå nära att köra på en trehjulig bil med full last ( tack för fungerande bromsar och effektiv deodorant )

Vi kom först till Saint Margartita, längre ville vi inte åka och denna lilla pärla fick bli vårt härbärge denna natt.

Vi fann efter stor möda en liten pension som hette AnnaBella.

Trevligt rum med toalett och dusch i korriroren, men vi hade tvättställ och bidé (?) i rummet.

Bilen fick vi efter en stunds letande parkera en bit därifrån.

Vi tog en skön promenad i byn och beställde in varsin välförtjänt öl på en liten bar,

Carina noterade att vissa åt nachoschips och beställde förutom ölen just detta.

In med ölen kom en liten pytteskål med chips, men också fyra andra små skålar med salsa,

oliver och soltorkade tomater samt en lång tallrik med diverse godsaker.

Efter detta läckra tilltugg som fick gälla som kvällens förätt fick vi skjuta på middagen.

Denna intog vi på en restaurang där jag valde en pizza ( vad annars ) och Carina en grillad kalvfile.

Jag fick in min pizza och Carina fick in sin kalvfilé, just det. En kalvfilé och inget annat.

Potatis, ris eller pommes frites, kanske lite grönsaker skulle passa utmärkt till denna köttbit.

Nejdå, beställde man en kalvfilé så fick man det, ville man ha något till det så fick man meddela detta vid beställningen. 

Efter att ha bett om lite pommes så var den kulinariska måltiden perfekt J.

Dagen efter så åkte vi ut till Portofino för att titta och solbada ett par timmar.

När vi till slut kom ut till byn på vägar som var lika krokiga och smala som min svärmors hårnålar

var vädret inte längre så bra, vi bestämde oss då för att åka till Pisa.

Efter en stunds körande så hittade Carina en motorväg "rakt" över mot Venezia och Lido. Pisa får vänta.

Ca 45 mil senare och en del vimsande runt på olika avfarter så nådde vi Lido vid fyra-tiden.

Vi sa till oss själva att vi skulle vara kräsna när det gällde hotellval och gick därför längs stranden

för att hitta ett med balkong mot havet.

På de två första fanns det ingenting ledigt men på det tredje som hette Hotel Concordia ***

Ett rum på tredje våningen med en balkong ut mot medelhavet.

Vi solade en stund på exklusiva solstolar som ingick i hotell boendet och badade i 24 gradigt vatten..  

Efter en go dusch och middag så somnade vi en timma.

Vi  gav oss senare ut i myllret av människor som formligen invaderade huvudgatan.

Familjer, cyklar för åtta personer och till och med en mindre musikkår trängdes bland affärer,restauranger och barer.

Det hade förändrats en hel del sen jag var här sist, vilket var 1994.

Vi småshoppade och njöt av att inte behöva ströva här mer än två nätter.

Dagen efter så var det sol och bad till klockan var halv ett då vi tog en lunch på stranden

och gjorde oss färdiga för att beöka Vendig.

Vi tog oss till busshållplatsen och inväntade buss nummer fem, under väntetiden hann vi läsa

att biljetter inte såldes på bussen utan köptes i närmaste Tabbachi.

Klockan tickade och vi insåg att vi inte skulle hinna köpa biljetter innan bussen kom.

Vi beslöt oss för att bara kliva ombord och låtsas vara dumma turister vilket vi ju också var.

Knappt fyrtiofem minuter senare var vi framme i Punta Sabbio för att där ta båten till Venedig. 

Båtresan tog ungefär lika lång tid och vi anlände till den sjunkande staden vid halvfyra.

Vi var kaffesugna så vi tog plats på en restaurang vid Marcusplatsen.

Vitklädda kypare och levande musik borgade för en god kopp kaffe.

15 euro ville dom ha för detta men då ingick det två små kannor kaffe

och ytterligare två med både varm mjölk och varmt vatten samt duvor på borden bredvid.

Kaffet var gott och vi började vår vandring mellan duvor som klättrade omkring på turister med händerna fulla av inköpt fågelmat

Jag fick ett par korn av en tjej och kunde själv få en duva i handen som själv fick en på ryggen.

Sedan gick vi mot kanalerna med alla dess broar.

Att hitta i denna stad är inte det lättaste, vi var inte ensamma om detta.

Vilken gränd man än väljer så dyker det upp turister.

Vianlände till samma ställe tre gånger innan en skylt visade vägen till Canal Gande och Rialtobron.

Väl där började vi bli småhungriga och här såväl som på  Marcusplatsen låg priserna lite högre,

vi tog oss ett hundratal meter längre bort och åt en utsökt men något liten lasagne. 

Vi delade bord med fyra irländare som tyckte det var helt otroligt att vi hade bilat från Sverige hit ner.

Efterrätten hade Carina hittat vid kanten av Rialtobron, det serverades två sorters melon samt ananas i ett stort plastglas, smarrigt värre.

Att se denna stad är alltid lika facinerande, det är så mycket vackert att se så ögonen och hjärnan inte kan smälta allt.

Någon gondoltur blev det inte denna gång, Man får helt enkelt komma tillbaka och njuta en annan gång och då även från en gondol.

Vi gick upp med tuppen för att hinna bada en sista gång innan vi drog vidare mot Gardasjön.

Väl där hade vi blivit tipsade om att stanna till i Salo, kort därefter fann vi en skylt med bed and breakfast som hette Ai Colli.

Det visade sig bestå av en modern och superfräsch enrummare med balkong ut mot de

röda takåsarna och den vackra sjön med bergen i bakgrunden. 

Detta var helt klart det bästa stället vi bott på och vi beslutade snabbt att stanna i två nätter.

Priset sjönk då från 70 euro till 60 per natt. Detta var ett kanonpris.

Bara att rekommendera.

Denna kväll vandrade vi ner till staden strandkant och fastande för en Turistico meny på en restaurang, dvs. en tre-rätters.

Vi avslutade kvällen med en flaska Rosé och lite kortspel på vår härliga veranda.

Måndag 2 juli började med en frukost uppe på värdparets veranda,
här var utsikten ännu bättre och vi blev serverade allt möjligt gott vid ett bord där vi bägge satt och njöt av både frukost och utsikt.

Vi fick lite tips på ställen att se, och ett av dom var La Rocca, en klippa varifrån man kan se hela Gardasjön från norr till söder.

Vädret denna dag var lite disigt så det var inte möjligt att se just detta, vi tog oss däremot upp mot en gammal ruin som låg ännu högre upp.

I 29 gradig värme nådde vi med klibbiga kläder toppen och kunde njuta av utsikten.

Vi såg däruppifrån flera fina badstränder och vi beslutade oss snabbt för att en av dessa skulle få besök av oss inom tjugo minuter.

Efter detta bad och solande som varade i 10 minuter eftersom ett lätt regn började falla.

Vi fortsatte vår upptäcksfärd längs sjön och körde upp en bit mot Maderno,

denna lilla by som jag tidigare övernattat i och då på en camping som hetter Promotorio.

Den var sig inte lik, men herre gud, det var ju 1994.

Det luktade mögel och fukt eftersom de flesta husvagnar (?) och annat var så inbyggt i presseningar och bråte att allt annat vore oundvikligt.

Vi tog oss till Gargnano där kartan visade en liten slingrig väg upppför berget och vi hoppades få se citronerna dingla i träden.

Några citroner såg vi inte till på vår färd uppför, men utsikten var bra.

Efter femton minuters klättrande med bilen hade vi ännu inte nått någon ny by så vi vände neråt igen.

Vi tog oss tillbaka till Maderno och åt en lunch ( pizza).

Vi knoppade av på altanen och en och en halvtimma senare fick kaffe, whisky och en flaska Rosé står för uppvaknadet.

Salo ligger i en bukt och kvällen avnjuter man bäst vandrande längs det vackra stråket som ligger längs vattnet.

Att denna lilla stad har en mörk historia var svår att förstå, förutom ett litet cafe som också är ett museum

över Il Duce, eller Mussolini som han hette ser man inga spår efter hans vistelse här.

Han hade ett starkt grepp på detta ställe och försökte i slutet av andra världskriget att få en egen liten stat med Salo som huvudstad.

Lyckligtvis gick inte detta och därför kunde man vandra lungt utan att bli ansatt av fascistiska soldater.
Vi njöt av ännu en middag och somnade halv tolv.

Tisdag 3 juli vaknade även idag av det vackra klockspel som en kyrka behagade spela för oss och andra Salobor.

Vi lämnade Salo och det trevliga paret som drev detta B&B.

Målet denna dag var att komma till Zell am See.

Vi följde vägen längs Gardasjön och stannade till en stund i Riva som ligger längst upp.

Här sveper vindarna ner från bergen och norra delen av sjön blir till ett eldorado för brädseglare.

En av de vägar som bar dit gick över Grosslockner, det fanns två överfarter.

Vi valde den som gick under namnet Grosslocknerstrasse och är som högs 2540 meter över havet.

Efter att ha börjat klättringen ett bra tag så nådde vi till slut vägtullen som tog 28 euro för att vi skulle få passera.

Broschyren som vi fick i näven som visade hur vacker denna väg över alperna är.

Nu visade det sig att ju längre upp vi kom ju disigare blev det.

Enligt broschyren så skulle man även få se små ”bävrar” och den sällsynta blomman Edelweiss.

Vid 1700 meters höjd så började dimman tätna och regnet och vinden ta i.

Vägen slingrade sig fortsatt uppåt mot 2000 meter och mera,

dimma var nu ändå tätare och än så hade vi inte sett några bävrar och om det

så hade suttit fem stycken på motorhuven så hade vi ändå inte sett dom.

Väl uppe på 2500 meters höjd blickade vi ut över en grå gröt, bakom denna sörja så kunde man

säkert se dom snöiga alptopparna som tornade upp sig.

Vi fortsatte genom ytterligare fyrtiometer upp innan det började bära av neråt igen.

Nu klarnade det ganska mycket och utsikten var som alla förstår enorm och svår att greppa.

Det kändes lite lugnare att köra när dimman dolde de branta stupen,

när man nu kunde se hur brant det bar så kittlade det inte bara en gång i magen.

Carina påminde mig om att dom små stumparna till stenbumligar inte skulle kunna stoppa oss om bilen skulle börja skena,

detta var ju inte direkt det man ville höra sade jag vänligt till henne.

Vi överlevde som alla förstår och jag tror att vi motorbromsade ända ner till Zell am See.

Vi åker gärna denna väg igen men då i fint väder.

Vi var framme vid sju och hittade ett Gasthaus där vi hade utsikt mot sjön och bergen,

vi stod och njöt av denna och tyckte det var ett bra pris för ett sådant här bra rum,

då började häcken som låg fem meter framför oss att vibrera och innan vi hann undra varför

så susade ett tåg fram med gnisslande vagnar. Dom går säkert inte så ofta sa vi när vi såg ännu ett som susade förbi från andra hållet.

Nu är det så att varken jag eller Carina har svårt för att sova och några skenande tåg skulle inte heller få förstöra denna natts sömn.

Vi tog oss ut till en restaurangen där tre stora kastanjeträd verkade som regnskydd när det småduggade,

wienersnitzel med potatis stod på menyn och det var första gången på en dryg vecka som vi åt detta, mumsfillibabba!

Onsdag 4 juli

Vi vaknade med regnsmatter mot rutan och beslutade oss för att lämna Zell am See

utan att vandra runt på dess regntunga små gator, vi satsade på att ta oss till Salzburg via Berchtesgarden.

Denna lilla stad eller by är ju mest känd ( tror jag ) för att ha hyst Örnnästet,

denna plats uppe i berget där Hitler gömde sig och planerade baksluga tankar för europas befolkning.

Jag var lite rufsig i håret och att det skulle behövas en klippning innan semestern var över visste jag,

varför inte klippa sig här i denna lilla avkrok?  Vi hittade ett flertal frisörer men eftersom klädmodet

inte var helt up to date trodde jag inte heller att frisyerna var det.

Nu har jag inte någon speciell frisyr att tala om men det kändes ändå inte riktgit bra därnere i min lilla maggrop. 

Vi tog istället en jättegod fika på ett charmigt litet kafe och lämnade återigen en by med regnet strilande över oss.

Vi stannade till efter ca tio minuters färd då en bergbana av kaliber brant fanns,

jag svängde in och den enda kabin som vi tror användes var på ingång.

Vajrarna till denna satt fast i huset där man klev av och på och nästa ställe dom satt fast i var högt upp i ett bergsmassiv

som man bara kunde ana däruppe.

Jag frågade Carina om hon ville ta en sväng upp.

Det var just inget som stod på hennes tio i topp lista, Ville du då frågade hon?

Visst sa jag, kom igen nu, så farligt är det ju inte.

Men hon backade, och det är jag glad för, hade hon sagt ja så vet jag inte hur jag hade reagerat,

det såg skitläskigt ut och jag är glad att vi åkte vidare.

Efter någon timme så nådde vi Salzburg, denna stad som vi tänkte stanna i över natten och göra en storstad som omväxling.

Vi letade efter skyltar med centrum på, det visade sig inte vara helt lätt.

Efter ett stoppljus körde jag in på en gata och stoppades strax av en vägbom,

det fanns två vägar in, den ena var tydligen till en parkering men den som vi valt ledde in till något som man behövde passersedel till.

Vad det var vet jag ännu idag inte men att vi fick krångla oss ut över en refug med bilarna tutande omkring oss vet jag.

Vi letade ånyo efter en centrumskylt för att inte bo för långt från myllret,

vi gav upp och sökte efter ett boende, det andra fick lösa sig, vi fann några små pensionat och efter

att ha krånglat in volvon på deras trånga utrymmen så visade det sig att det var fullbelagt.

Jag backade med Carinas hjälp ut och vi gav upp, vi satte in GPS:en på Munchen och det var troligen sista gången

vi besökte denna trånga och skyltfattiga stad där rusningstrafiken började klockan två.

Himlen var enormt mörk när vi kom ut på stora vägen och det mesta lade sin väg mot den ratade staden.

Det kan dom gott ha tyckte vi.

Det var nu onsdag och vi hade alltså bara två dagar kvar innan vi skulle vara i Kiel. 

Vi siktade in oss på en liten by som hette Seebruck vid sjön Chiemsee.

Det var en by där man tydligen seglade mycket på sin fritid.

Vi fann ett trevligt Hotel med hjälp av turisbyrån, trakten hade tydligen mycket mer att bjuda på än segling,

det fanns leder för både cykel och fotfolk och mycket annat som broshyren som vi fick visade.

Mitt hår hade ännu inte blivit klippt och i denna lilla by så fanns det en frisersalong.

Bilderna utanför visade tjejer med häftiga manar, detta måste ju vara ok?

Vi försökte få en skymt den tilltänkta frisörskan/en innan vi gick in.

Ingen syntes till och vi öppnade trots detta dörren och klev in.

Det plingande ljudet lockade fram en äldre herre i sjuttioårsåldern som dök upp från rummets inre.

En kall kår vandrade längs ryggraden.

Han log vänligt och frågade: Ein klippschning ? 

Ja bitte svarade min mun och jag placerades i en stol med en leende herre som frågade hur kurtz jag ville ha det.

Han kunde inget annat än tyska och det är inte direkt vårt andraspråk.

Vi kom överens om att använda maschinen fast inte så kurtz.

Efter en 25 minuter så var jag klippt, bägge öronen satt kvar och han hade gjort ett bra jobb.

15 euro kostade kalaset och det är nästan halva priset mot hemma.

Kvällens middag åt vi på ett annat hotell som för övrigt blivit utvalt som officielt olympiahotell till OS i Salzburg 2014,

( jag förstår att dom behöver boka upp hotell då dom verkar ha det skralt.)

Då vi inte glömt Carinas kalvfile så beställde vi först in en sallad och sedan en huvudrätt.

Men, man får inte blanda ihop Italien med Tyskland när det gäller mat.

Här behövde man inte beställa något extra utan tallriken som kom in var fullspäckad av mat i alla dess former,

salladen vi åt var jättegod men hade inte behövts.

Proppmätta vinglade vi hemåt och somnade gott till våra böcker.

Torsdag 5 juli.

Startade strax efter nio denna gråmulna morgon, vi bestämde oss för att klämma ganska många mil denna dag,

för att ha tid över i Kiel på fredagen.

Klockan elva satt vi i en kö mellan Ingolstadt och Nürnberg, en och femton senare släppte det

och då hade jag hunnit vinna med 6-1 i vändåtta J

Vi stannade och åt en smarrig wokrätt på en motorvägsrestaurang, men förväxla inte dessa med Rasta.

Här är det bra service och flera goda rätter att välja bland. Förutom maten så är även toaletterna fräscha,

håller man handen över en sensor så snurrar ta mig fanken hela toalettsitsen runt under tiden den rengörs i en mackapär, där ligger vi i lä.

Efter Hannover så vek vi av mot en liten håla vid namn Berkhof, det första vi såg var ett hotell.
Carina kollade tillgänglighet och även om det luktade skunk i rummen så valde vi att slagga där.

Att det luktade sötsurt kunde ju bero på att det drevs av kineser som också drev kinarestaurangen i botten.

Maten var bra och vi fick varma handukar att torka av oss med efter vår måltid, ett plus i kanten!

Vi somnade trots den något unkna lukten, men sov väldigt dåligt denna natt.

Fredag 6 juli.

Strax innan halvåtta var vi på väg, eftersom vi slaggat dåligt stannade vi till på en ficka och sov i en halvtimma.

Väl i Kiel shoppade vi ett par timmar innan vi letade efter en större mataffär för att inhandla lite vin.

Vi fann en liten butik men beslutade oss för att leta upp det ”berömda” Citti Park.

Ett ställe strax utanför Kiel där det fanns alla de affärer vi har hemma och några till under samma tak.

Här kunde man provsmaka både cognac och vin innan man bestämde sig.

Vi körde på färjan vid halvsex och njöt senare av ännu en fantastisk räkmacka innan vi somnade och vaknade upp i vårt kära Göteborg.