Nu är det dan före dan före dan före dan före dopparedagen, dvs julafton, denna högtid som många av oss glömmer varför vi firar. De flesta av oss tror att det går ut på att spendera så mycket pengar som möjligt på presenter till varandra, ty då blir vi säkert alla väldigt glada.

Jag tror inte på detta men handlar likväl klappar till höger och vänster, jag har faktiskt köpt en till min storebror, det skall bli skoj att se hans förvånade min när lillbrorsan överraskar. 

Att Jesus föddes har vi ju inte tid att tänka på, julstjärnan i fönstret och julgranen har vi ju bara tänt för att det är så himla mörkt ljust nu och det därför är trevligt.  Det kanske inte är förränn julen är över som vi verkligen ger oss tid att tänka efter. Hur glada är vi då när vi står med våra tomma plånböcker och drar på oss den där tröjan ( som borde varit i en större storlek ) man fick i det mjuka paketet, det är ju även så att i min ålder så är det mest mjuka paket, det är ju synd för vem gillar inte hårda?  Jag ber därför den person som ev. ska ge mig något att iallafall slå in det i ett hårt paket, då är det liksom lite roligare en stund.

Jag skall försöka att skänka en tanke åt de som inte har det så bra här i världen, man behöver inte se länge  på tv eller läsa i tidningen för att förstå att man det bättre än många människor. 

Man kommer iallafall på det när man slår sig ner och tittar på Karl-Bertil Jonssons jul, men då har man väl inga pengar kvar att spendera på de fattiga. Jodå, det har man och det är bara viljan som saknas, bara för att julen är över så är det inte försent att skänka en slant till någon mer behövande, det går, hör och häpna att göra hela året, det skall även påpekas att det är en skön huvudkudde. jag lovar, du går inte under av detta lilla tag i din plånbok.

Om du nu inte vill skänka pengar så lämna iallfall ifrån dig ett leende och några vänliga ord, att möta någon som ger en ett varmt sådant kan värma vem som helst i decemberkylan. Prova och jag lovar att du får tillbaka mångdubbelt.

I fredags så var jag på after work med jobbet, himla trevligt måste jag säga. Vi var väl en arton tappra själar som åt gratis och drack öl och drinkar så det stod härliga till, två för en fram till tio så det rann ner en hel del. Jag skämde trots detta inte ut mig (tror jag ) och jag hoppas att detta snart skall upprepas.

Nu skall jag ta och skärpa till mig, det finns ju jobb att sköta här hemma, fönstret som läckte/läcker in vatten skall fixas iordning så att det är fint när Carinas barn kommer hit på uppesittarkvällen och på annandagen så kommer en del av hennes tjocka släkt hit.

Kul skall det bli.

Måste trycka på Jocke att han skall skriva om sin chef, detta är tydligen en person som enligt Joakim är en av Storbrittaniens roligaste personer utan att veta om det. Han har mycket idéer för sig  och har tydligen ett utseénde som får Polacker att stanna honom och fråga om saker och ting fast han är helengelsk. Vi ser fram emot att läsa om denna person på Jockes hemsida som ni finner på min förstasida, missa inte att läsa hans underbara skildring av ett liv i tjugoårsåldern.

Ciao